Arkitektur og retorikk
  • Tittel: Architecture and Rhetoric. Text and Design in Architectural Competitions Oslo 1939–1997
  • Forfatter: Elisabeth Tostrup
  • Utgivelsesår: 1999
  • Forlag: Andreas Papadakis Publisher, New Architecture Group Ltd, London
  • Antall sider: 208

Det är sällan som en doktorsavhandling lyckas få så hög status att den ges ut i praktutgåva på ett internationellt förlag. En av de få som lyckats är Elisabeth Tostrups avhandling vid AHO från 1996, om arkitekttävlingar i Oslo tiden 1939-90, med ett tillägg i nyutgåvan om perioden 1990-98. Förklaringen till denna framgång är framför allt bokens ämne, dvs arkitekturens viktiga men bortglömda retoriska dimension.

Den mer än 2000 år gamla retoriska traditionen kan, menar Tostrup, ge oss arkitekter ett antal nyttiga arbetsredskap, en åsikt som dock inte är helt oproblematisk, eftersom retoriken ju skapats för det offentliga talandet och inte för de «tysta» medier i form av ritningar och skisser som arkitekter använder.

Det grekiska ordet rhetorike är sammansatt av techne, som betyder både konst och teknik, och rhetor, talare. Begreppet gäller således konsten att tala vackert och övertygande, att ge goda råd åt de som behöver dem. Talaren skall kommunicera sin kunskap om ett visst 

problem, så att den blir gemensam för de många som berörs av problemet. Grundformeln är: Vi har alla samma problem, och nu måste vi lösa detta problem, och det måste vi göra gemensamt!

Ett annat av Tostrups nyckelbegrepp är hegemoni, som beskrivits av Antonio Gramsci som begreppet för hur ett nätverk av politiska, ekonomiska och sociala aktörer skaffar sig en dominerande position inom olika samhällsområden, genom att byta tjänster inom ramen för en gemensam ideologi. Eftersom hegemonin inte bygger sin position på förtryck, utan på människors samtycke, behöver den stöd av konstnärer och intellektuella för att få detta samtycke. Som tack för hjälpen får sedan dessa konstnärer och intellektuella hegemoni på sitt eget område.

När den modernistiska arkitekturen tog över scenen i Norge på 30-talet tog dess utövare stöd i ett förbund med både den norska socialdemokratin och den internationellt inriktade delen av det norska näringslivet, samt med andra modernistiska rörelser. Detta förbund var sedan i kraft fram till slutet av 60-talet.

Tostrups undersökning gäller det som hon kallar den trefaldiga retoriska mängden av de prisbelönade tävlingsförslagens idéinnehåll, deras grafiska redovisning, och dess texter (inklusive tävlingsprogram och jurybedömningar). Fokus ligger på tre aspekter, (i) hur prisvinnarna har behandlat relationen mellan den nya arkitekturen och den gamla, (ii) hur de har hanterat de rumsliga frågorna, och (iii) hur de har utformat fasader och andra gränssnitt. Var och en av dessa tre aspekter har ett eget huvudkapitel, kapitlen VI, IX och XI. Till dessa fogas fördjupande kapitel, VII, X och XII. De första fem kapitlen ger en allmän introduktion och kapitel VIII är en utvikning om den norska traditionen av politisk koncensus.

Inledningsvis presenteras en historik över arkitekttävlingarnas uppkomst och utveckling, fram till 1872, då den moderna tävlingen gavs sin form av RIBA: att en tävling skall vara öppen och ha ett brett deltagande, en kvalificerad jury, och deltagandet bör vara anonymt.

Därefter diskuteras de retoriska aspekterna på den grafiska presentationen av tävlingsförslagen och sedan tävlingarnas texter, dvs programtexter, juryns bedömningar, samt de tävlandes motiveringar. Hennes poäng är att det är helheten av detta som legitimerar vinnarförslagen och ger dem deras plats i arkitektprofessionens repertoar av förebilder, dess kanon.

Dessutom redovisas hur det empiriska materialet avgränsats genom att endast tävlingar i Osloregionen tagits med, dock inga bostadstävlingar. Tostrup börjar således med 1939 års tävling om ny Regeringsbyggnad och avslutar med 1990 års tävling om markplaneringen runt samma byggnad. I inledningens avslutande kapitel presenteras Oslos bebyggelsemönster och hur detta vuxit fram.

I det första huvudkapitlet (VI) behandlas frågan om hur det Nya manifesterar sig mot det Gamla. Tostrup påpekar att 40- och 50-talens hegemoni hade strategin att den nya arkitekturen skulle ge en tydlig kontrast mot den gamla, som ofta reducerades till några få, volymsavgränsande streck på ritningarna – mer intressant än så var inte den befintliga bebyggelsen, ett synsätt som återspeglade den politiska hegemonins åsikt att det gamla måste bort, som ett led i kampen mot det förgångnas klassförtryck och fattigdom.

Under denna epok, direkt efter andra världskriget, var alla politiska partier i Norge eniga om det Välfärdssamhälle som skulle byggas, och tidens arkitektoniska retorik visade därför upp ett nytt, rationellt och framtidsoptimistiskt byggande, där det den äldre bebyggelsens berättelser om det som varit inte hade mycket att betyda.

Långt senare, under 80-talet, visar tävlingsmaterialet upp en helt annan retorik, med begrepp som tillgänglighet, återskapande, variation och uppgradering, och nu innehåller samtliga tävlingsbidrag omsorgsfulla referenser till den befintliga bebyggelsen och dess historiska, sociala och kulturella innehåll.

Den förändrade attityden till det Gamla kom redan på slutet av 60-talet, med det vinnande förslaget till Norges Riksbank som mönsterbildare. Den tidigare ideologin, att det gamla skulle bort, ersattes således med en ny strategi som markerade att det nya endast var ett tillskott till en större, befintlig helhet. Den politiska bakgrunden till detta är, enligt Tostrup, att det var nu, i övergången mellan 60- och 70-talen som den gamla, politiska enheten gick förlorad.

I kapitel VII om monumentalitet, antimonumentalitet och identitet följer upp Tostrup sin granskning av hegemonins ambivalenta förhållande till den äldre bebyggelsen, och påpekar att även om modernisterna kritiserade 1800-talsarkitekturen för dess tunga monumentalitet, så är det uppenbart att de också eftersträvade monumentalitet, men grundad på originalitet, integritet och identitet.

Kapitel VIII följer upp inledningens presentation av förkrigstidens arkitektur genom att ge en översikt av efterkrigstidens utveckling. Två förgrundsgestalter träder fram – Arne Korsmo och Knut Knutsen. Med ett uppslag från Karl Otto Ellefsen karakteriseras den hegemoniska efterkrigsarkitekturen som Norsk Koncensus, med vilket menas välfärdssamhället, dess utvecklingsoptimism och jämlikhetsideal. Det var inom denna Koncensus som de norska modernisterna skapade sin allians med de politiska och ekonomiska hegemonierna.

Kapitel IX är det andra huvudkapitlet och behandlar den rumsliga organisationen, som, givetvis, är det egentliga syftet med varje bygginvestering som någonsin gjorts.

För den arkitektoniska hegemonin under 40- och 50-talen var det självklart att prioritera byggnadernas planlösningar, dvs luft, ljus och utsikt, vilket förutsatte smala och höga huskroppar och huvudfasader mot öster och väster. Men under 60-talet förändrades idealen och det blev tillgänglighet och anpassning till omgivningen som lyftes fram, och senare under 70-talet sammanfogades dessa idéer med strukturalismens principer om flexibilitet, modulisering, typisering, repetition, kontinuitet, med tiden som bestämmande faktor. Under 80-talet modifierades dock denna strikta disciplin genom en princip om teknisk mångfald, med Soria Moria från 1978 som förebild.

En aspekt favoriseras dock under hela efterkrigstiden: det öppna, flytande rummet. Väggar och andra avgränsningar nedtonas eller helt enkelt utelämnas i tävlingsförslagen, och de vanliga, uppglasade fasaderna ges en genomsiktlighet som glas ju egentligen aldrig kan ha (även en glasad vägg är en vägg, och inte en luftridå).

I det följande kapitel X diskuteras kontrasten mellan den enkla och regelmässiga ordningen i de rum som presenteras och den förföriska vagheten i de texter som försöker visa på dessa rums intrikata relationer till livets existentiella grunder. De begrepp som kommer till användning här är flöde, dynamik, frigörande kraft, närvaro – dvs metaforer för frihet och närvaro.

Det tredje huvudkapitlet (XI) beskriver hur den hegemoniska tävlingsarkitekturen behandlade fasader och andra tvärsnitt, och det mest slående här är tävlingsförslagens enhetlighet. Det är dagsljus, utsikt, tillgänglighet och det flytande rummet som dominerar hela perioden från 1939, dock finns en tendens mot transparens, tyngdlöshet och upplösning, med allt lättare, allt tunnare fasader, något som återspeglar den modernistiska drömmen om kontinuitet mellan ute och inne.

Moderna material som betong, stål och glas tog tidigt över scenen från traditionella material som tegel, sten och trä. Även tidens tendens mot standardisering, rationalisering och mekanisering avbildades i fasaderna, till och med långt innan de tekniska möjligheterna egentligen förelåg.

Under 80-talet utvecklades fasaderna till att bli nästan osynliga, allt mer avmaterialiserade, dock med en ökad precision i detaljarbetet. Målet blev att förvandla byggnadens yttre skal till en både transparent och speglande yta som skulle få det byggdas tunga materialitet att försvinna.

Kapitel XII fortsätter detta tema, hur det flytande rummet omsätts i materialens lätthet och okroppslighet, någonting som gjorts möjligt av byggteknikens framsteg under epoken, och som också motsvarar politikens krav på jämlikhet och mångfald. Dessa fasader avbildar således både den hegemoniska byggindustrin och den hegemoniska politiken, genom att ge en förförisk bild av byggandets industrialisering.

Avslutningsvis tillfogas en epilog om de nio tävlingar som hölls 1990-98. Här är det tre aspekter som är tydliga – kostnadseffektivitet, småstaden som skapande metafor för stora projekt, och den nästan hyperrealistiska, IT-baserade presentationstekniken.

Tostrups bok är rik på detaljerade och intelligenta iakttagelser. Hennes forskningsmetod är enkel men effektiv – hennes analyser grundas på hennes egen arkitektkompetens, och hon undviker därmed alla utflykter in i andra discipliner, något som besparar både henne och läsarna mycket onödigt besvär.

Poängen med hennes bok är också enkel, men viktig – att arkitektur är konsten att övertyga. Ändå är retoriken fortfarande en underutvecklad del av arkitekternas kompetens, och Tostrups bok bör därför läsas som en uppmaning till oss arkitekter att förbättra vår retorik. Med detta menar hon dock en retorik och en arkitektur som tjänar det som verkligen är viktigt, den mänskliga erfarenheten.

Noter
    Jeker Lundequist
    Jerker Lundequist er professor i arkitektur ved Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm.
    Arkitektur og retorikk
    Publisert på nett 12. oktober 2018. Opprinnelig publisert i Arkitektur N nr. 3 – 2000. For å få full tilgang på alt innhold i Arkitektur N kan du kjøpe eller abonnere på papirutgaven.