Att bygga ett land
  • Tittel: Hundre års nasjonsbygging
  • Forfatter: Ulf Grønvold (red.)
  • Utgivelsesår: 2005
  • Forlag: Pax
  • Antall sider: 188

Boken Hundre års nasjonsbygging är en manifestation av det byggande som blivit Norge. Elva yngre arkitekturhistoriker beskriver i tio kapitel olika byggnadsuppgifter från transport och bostäder över kultur och gudshus till arbete och handel. Redaktören Ulf Grønvold betonar undertitelns perspektiv Arkitektur og samfunn 1905–2005 och hänvisar till Nikolaus Pevsners A history of building types som inspiration. 

Det är lätt att känna sympati för ett sådant upplägg, och det faller sig också naturligt när temat är byggandet av ett land, som faktisk och föreställd gemenskap. Men inte heller denna «funktionalistiska» historieskrivning, med byggnadsuppgifterna som utgångspunkt, är helt oproblematisk som metod. «Mest en lång katalog» var omdömet om Pevsners bok från Anders Åman, en svensk arkitekturhistoriker som figurerar i Grønvolds bok med sin stora socialhistoriskt inriktade bok om Den offentliga vården. Vissa av artiklarna i Hundre års nasjonsbygging blir i min smak just för mycket katalog. Det förstärks av att jag saknar bilder och än mer ritningar på mycket som beskrivs, och att redigeringen av bild i förhållande till text är tämligen nyckfull. Varför visas inte «den største menneskeskapte konstruksjon noensinne», Troll A-plattformen, i bild? Är det för att alla i Norge vet hur den ser ut?

Just Nina Berres artikel om arbetets miljöer, där Troll A nämns, hör annars till de mest läsvärda. Hon beskriver utvecklingen från det tidiga 1900-talets «kraftnasjonalisme» till nästa sekelskiftes upplevelseekonomi när en transformatorstation blir Design- och Arkitektursenter och Oslo Lysverker arkitektskola. Oddbjørn Sørmoens text om gudshusen är intressant när den följer de 100 åren från en statskyrka som proklamerar unionsupplösningen till ett flerreligiöst land där det byggs moskéer och buddistiska tempel.

Mycket känner jag förstås igen från Sverige, skillnaderna är snarast förvånansvärt få. I Sverige var förra årets 100-årsjubileum en icke-händelse, inget att fira, men heller inget att sörja. Vi ser, vågar jag påstå, med mera undran och nyfikenhet än avundsjuka på Norges ekonomiska och arkitektoniska framgångar och självförtroende. Just i det sammanhanget blir ett projekt som Hundre års nasjonsbygging värt att fundera över. Städer, regioner och länder marknadsför sig allt hårdare på en global marknad. Arkitektur blir ett medel för city branding och nation branding. Nervösa politiker talar om vikten av en «djärvare» svensk arkitektur. Förebilderna hämtas ur den internationella signaturarkitekturen, och resultatet riskerar att bli udda och kortlivade varumärken snarare än bidrag till ett välfärdsbygge. Den växande litteraturen om city marketing (för att välja ett bredare begrepp) betonar starkt att en marknadsföring som «quick fix» utan något substantiellt att marknadsföra inte är långsiktigt hållbar.

Norge, och de andra nordiska länderna, har en tradition av arkitekturen som samhällsbygge snarare än elitkultur. Det är en stor tillgång som vi har all anledning att hålla vid liv och berätta om för en omvärld med delvis andra traditioner. Jag vill därför önska Grønvold och hans kollegor all lycka med planerna på att skriva en norsk arkitekturhistoria. Och jag hoppas att det breda samhällsperspektivet på arkitekturen från Hundre års nasjonsbygging då inte överges. Utan tvärtom skärps.

Att bygga ett land
Publisert på nett 20. september 2019. Opprinnelig publisert i Arkitektur N nr. 2 – 2006. For å få full tilgang på alt innhold i Arkitektur N kan du kjøpe eller abonnere på papirutgaven.